Nu var det höst och jag började skolan igen men fortsatte att vara hos min prinsessa varje dag. I början av vintern hamnade jag i en stor depprition och fick extremt dåligt självförtroende och vågade knappt rida på min lilla prinsessa. Jag trodde inte att ajg skulle klara det, jag trodde bara att hon skulle dra iväg med mig och att jaag skulle ramla av och att jag inte kunde hantera henne längre. Så ajg red inte så mycket då utan mamma red Lillis för de mästa. 

Men jag tog mig igenom de och jag och Lillis kom varann nära igen, var i stallet 4-6 timmar om dagen och red eller jobbade från marken och mös med henne. Hon kunde stå lös i gången och kollade jämt när hon skulle flytta en hov så att ingen var i vägen, speciellt när det var små bran i stallet, inte en chans att hon skulle flytta en hov utan att vara 100% säker på att hon inte trampade på någon! Vi kom varann riktigt nära och ingenting skulle någonsin kunna ta sig emellan oss. 

I början av mars var hon som bäst! Men den 23mars så avlivades hennes bästa kompis Timo. Hon var jätte depprimerad och letade efter honom i två veckor men hittade honom inte... Några dagar efter att hon slutat leta efter Timo så bröt hennes nya kompis Tora (som mamma köpte 4 veckor innan Timo togs bort) beckenet och fick akut avlivas. Lillis och Tora gick aldrig två meter ifrån varann, dom var verkligen som systrar! Lillis vart nu extremt depprimerad.. Lillis var då även skadad, veckan efter att Timo togs bort så sträckte hon sig i hagen och kunde inte ridas på 4 veckor. Under den tiden märkte jag även att hon började bli lite konstig men jag la inte så mycket märke till det då. 

Timo:

 

När jag började rida Lillis igen så betedde hon sig riktigt konstigt när man red! Nånting var fel med min prinsessa. Hon skakade jämt med huvet och när man red så kunde hon bli helt hysterisk och det hände att hon tillochmed reste sig vilket hon aldrig annars gjorde! Jag vart riktigt orolig och frågade Angelika oså och hon visste inte riktigt men hon sa att det kan vara headshaking men ingen annan trodde på henne och nån sa att det såg ut som att hon hade en låsning och en annan sa att hon var sne musklad men jag tog hem våran massör. Hon kände på henne och trodde att det var tänderna så tog hem en tandläkare som kollade på henne. Hon hittade lite små fel men inget som skulle orsaka något så stort. 

Lillis skulle gå på smärtstillande i några dagar så skulle vi kolla om det vart bättre och jag var tvungen att rida henne och hon ville att jag skulle testa att rida bettlöst så att vi sen kunde se om det var något med tänderna. Hon kändes lite bättre när hon fick smärtstillande vilket kändes ganska skönt. Men så fort jag slutade med smärtstillande så började hon hålla på igen även om jag red bettlöst.. Alltså inte tänderna...

Jag tog hem våran veterinär som trodde att det var någon låsning eller något i hennes höft.

Så jag tog hem våran kiropraktor som hittade lite låsningar men inget stort men en i nacken så vi trodde att det var den som hade orsakat det hela. Men så klart så visade det sig att inte vara det.

 

I början av september så ringde mamma till stömsholm.. Dom konstaterade dirrekt att det var headshaking syndrom. Det var ingen tvekan om saken...

 

Lillis hade alltså headshaking i ganska allvarlig grad. Jag hade två val, ta det tunga beslutet att avliva henne nu när jag redan var berädd på de eller ha kvar henne i kanske en månad till och sen avliva henne... Jag valde att avliva henne dirrekt... Hade nu inte ridit på henne på ett par veckor, men sista ordentliga ridturen på henne så galopperade vi på en åker, vilket var det bästa hon visste! 

Jag valde att avliva henne på ett sätt som låter ganska hemskt. Våran veterinär föreslår att man ska skjuta hästen för då dör den på en gång och kan dö lycklig, medans när man ger dom en spruta så tar hela prosessen minst 20 min och då förstår hästen vad som händer. Så jag valde för Lillis bästa att ta ut jägaren..

 

Lillis sista dag stannade jag hemma från skolan och mamma jobbade eftermiddag, så vi klev upp tidigt och gick ut och fotade henne och mös med henne. Sen fick hon gå ute i några timmar med sina kompisar och sen tog jag in henne och borstade henne en sista gång och sa hejdå ensam, sen kom mamma och Pauliina och vi sa hejdå och tog några sista bilder. Jägarn kom ungefär samtidigt som mamma o Pauliina och han sa att vi skulle ta den tid vi behövde.

Sen gick vi dit där hon skulle avlivas och satte fast henne. Dock så kände hon på sig lite vad som skulle hända och så var de kossor i närheten så hon slet sig (vilket var det första hon gjorde när hon kom till gården). Så vi tog en bit längre bort. Vi satte fast henne och gav henne en hink med havre och kornkross och sa hej då för allra sista gången och gick och ställde oss utanför stallet.

 

14/9-11 kl 18.03 lämnade min ängel denna jord. Vi begravde henne bredvid Tora.

 

Bilder från dagen Lillis lämnade oss:

Sista måltiden..

Ett sista hejdå<3