Hej på er! MariaW här, det här är första gången jag gästbloggar så hoppas det blir någorlunda bra i alla fall.  Tänkte lägga upp en sak som är typisk för min blogg, nämligen "dagens GIF". Enjoy!

Hej! Jag är en tjej på 13 år som fått äran att skriva ett gästblogg inlägg i denna blogg.
Jag själv har en blogg som heter www.alice-typjag.blogspot.se

Mitt liv består av hästar. Jag skulle inte kunna leva utan mina älskade änglar, både dom som finns med oss, och dom som inte gör det...
Jag har i mitt liv haft 6 hästar totalt, varav 4 lever nu.

Jag har en varmblodstravare på 8 år som tävlar och vinner lite då och då ;) Sen har jag en dansk ridponny som har gått SM i hoppning, men nu är han pensionerad sedan 2 år, då han är 30 år nu. Jag har ett halvblod på 16 år, och en kallblodstravare på 11 år, (och det är genom honom jag fick denna chansen att skriva detta. Jag såg erbjudandet genom Ridtravar gruppen på Dayviews/ Bilddagboken.)

Det har somsagt passerat två, underbara hästar i mitt liv... Ett halvblod och en varmblodstravare... Båda är nu änglar, och betar i Traplaranda, hästhimlen...

Tänkte berätta lite om min kallblodstravare, Totte, och våran utveckling.

Den 12 mars 2011 gick en dröm i uppfyllelse. Vi skulle köpa en häst som jag provridit några dagar innan.
Han var då en smal, pigg och bråkig liten häst.
Han hade inga ryggmuskler och orkade inte bära upp sig... Han hade nog aldrig sett ett hinder förut...

Vi började smått arbeta upp muskler och allt gick bättre och bättre. Vi började lära oss att bommar inte är farligt, och såsmåning om började vi hoppa :)
Nu, ca 1,5 år senare, hoppar vi banor i galopp på ca 0.80- 0.90 m.

Det va lite om oss, hoppas ni har de bra! :)
// aalicebarkmark

Hejsan jag heter Kajsa, jag har precis fyllt 14 år och är född och uppväxt i Halmstad.
Jag har en egen D-ponny som jag tävlar i hoppning just nu, men jag tänkte berätta min story om min första B-ponny Rambo.

Jag var 11 år, skulle fylla 12 år. Jag red på en bra ridskola, red väl inte så bra, men hade ridit sen jag var 4-5 år och var hästvan lixom.
Våra grannar har hästar och bla. så hade de en gammal B-ponny som bara gick där och skrotade.
Vi kände våra grannar ganska bra och de frågade oss om vi ville börja rida honom, jag och min syster.
Såklart blev vi helt överlyckliga, man hade ju inte så höga förväntningar då men egen häst och tävlingar utan att bara rida var stort för oss.

Vi fick börja rida honom lite då och då, detta var i Mars 2010 ungefär. I Maj fick vi börja rida honom precis när vi ville.
Vi hade hela sommaren med den ponnyn, vilket var helt underbart men ändå tufft och jobbigt.

När vi börhade rida Rambo var han väldigt hm ovårdad kan man väl kalla det. Han var ett typiskt gammalt gottlandsruss.
Glömde väl säga att han var 22 bast när vi började rida honom, 2010. Han hade tuffsig päls, var tjock som en tunna och var trött på livet.
Den där glimten som finns i ögonen på de flesta hästar hade inte han. Han var trött och seg som bara den.
Rambo var ingen lätt häst dessutom, när han ville kunde han bara stänga av, vägra gå ett steg till.
Fick han nog var det TVÄRnit som gällde. Efter sommaren fick min syster också en ponny att rida och jag fick Rambo för mig själv.
Hade honom på foder, fixade alltså allt med honom, precis som min egen.

Som jag sa var han ingen lätt häst och så sjuuukt envis. Sakta men säkert började vi hitta knapparna.
Kämpade många vinterkvällar med den ponnyn, minst sagt. Flög av honom många gånger från början till slut, han var envis och det var svårt att veta när han skulle testa mig.
Men ändå hände det så otroligt mycket med oss, Rambo blev som en heelt annan häst. Från att ha stannat på 30 cm till att hoppa 85 cm och löshoppa 90.
Hoppade banor på 70-80 i slutet som ingenting. Livsglimten kom tillbaka och vi hörde ihop, det var vi två. Vi trivides så otroligt bra tillsammans och den resan vi hade tillsammans var helt otroligt.
Allt stämde mellan oss och VI blev ett team, hans papper var borta, annars hade vi nog tävlat han och jag. Men bara det att jag hade lyckats med honom var stort för mig.
Men att vi inte tävlade var synd faktiskt, där fanns mycket att ta vara på. Hoppade några småCR faktiskt, nollade nästan varenda start <3

Rambo hade jag i ett år, det hände mycket med oss på ett år. Våren 2011 fick jag min första egna ponny, då glömdes Rambo bort lite faktiskt.
Sen några veckor senare fick jag inte rida honom mer, eller jo någon gång då och då. Jag saknade honom något otroligt, men kan med handen på hjärtat säga att jag hade fullt upp med min nya ponny.
Men jag saknade honom såklart, vårat band var helt otroligt. Gick ner till honom i hagen flera gånger och bara mös med honom. Vi var verkligen ett. Älskar den ponnyn så sjukt jäkla mycket.

Men i Augusti 2011 förändrades allt, det var en helt vanlig Tisdag i början av terminen då, farfar körde mig hem från skolan.
Men så fort jag satte första steget in i trädgården förstod jag- något är inte rätt. Tuva ( min syster) stod i fönstret med tårar i ögonen och min kompis Julia var också där.
Hon är också hästintresserad o red Rambo någon gång då och då hon också. in första känsla var att det var något med vår hund- Cesar... fast nej.
- Rambo ska avlivas om 10 minuter typ.
Han hade fått tarmvred och det fanns inget att göra.

Allt började snurra i mitt huvud, "NEJ NEJ NEJ, DET ÄR INTE SANT" jag släppte min väska och satte mig på cykeln och det fortaste jag kunde cyklade jag ner.
Rambo stod i boxen.
- Får jag säga hejdå, sa jag. En sista gång?
- Ja det får du.

Rambo, eller Rambo det var inte min Rambo. Det var en Rambo jag inte kände igen. Han stod i stallet, helt livlös och trött.
Han blödde från nosen. Jag kramade honom och tårarna strömmade ur mina ögon, jag kände mig helt hjälplös. Rambo skulle inte finns, 10 minuter kvar, sen skulle han vara borta, aldrig mer skulle jag få se honom.
Aldrig mer skulle jag få pussa hans mjuka mule, rida honom eller bara sitta och mysa med honom i hagen eller i boxen. Han skulle vara borta. för alltid.
Jag åt ingenting på ett dygn, kunde inte koncentera mig på min andra ponny, Niara den dagen. Kunde inte gå till skolan. Allting kändes hopplöst.

Rambo kommer alltid ha en plats hos mig, en speciell plats som ingen annan någonsin kommer kunna ta.
23 Augusti 2011, en av dem värsta dagarna i mitt liv.

Jag älskar dig Rambo och jag kommer aldrig glömma dig vad som än händer i mitt liv <3


Jag driver bloggen: http://kajsaochtuva.devote.se/ och http://kajsatorhagens.blogg.se/
Instagram: Kajsatorhagen
Bilddagboken: @kajsssssa

Många kramar från mig hoppas ni vill fortsätta följa mig o syrran! =)
/ Kajsa

Vi är två tjejer som har bloggen http://sagoponnysar.devote.se vi heter Sofia och Lina, hästarna vi skriver mest om är LoverBoy och Mio

är kommer lite om oss! Hoppas du kollar in våran blogg!

 

Jag heter Sofia och är 14år (1998) jag bor i Bankeryd utanför Jönköping.

Jag älskar hästar mest av allt eller tja djur överhuvud taget, själv har jag en kanin på 4år och en hamster på 1½år men man måste ju klart hinna med skolan också, får inte glömma min älskade mobil också x) Den följer med mig precis överallt! Kärlek till den ;) Jag har ridit i ca 6-7år och De senaste 3 åren har jag ridit ca 1-5ggr i veckan ;)
Jag har haft 2 medryttarhästar förut och även hjälpt till i ett stall med lite allt möjligt :)
Nu rider jag mest på min medryttarhäst Lover Boy (Loppan) och tar hand om honom 2ggr i veckan om inte mer, han är en renrasig connemara valack på 11år (Född 2001) Efter Kilfenora Windy och Maam Hill. Vi inriktar oss i hoppning mest men annars mycket allround.

 

Jag heter Lina är 13 år (98) :) jag bor i Hallabro i blekinge, *(ni vet säkert inte vart det ligger det är många av mina vänner som inte vet XD) jag är väl som en helt vanlig tjej ;) jag har 9 djur!

3 hundar
4 hästar
1 marsvin :')
1 katt.

Men jag lever ute i stallet kan man säga XD går ut där 9 på morrn och går in 10 på kvällen XD
jag har ridit i 8 år och tänker aldrig sluta! Jag rider 6-7 dagar i veckan :) Mio är min ponny som jag tävlar ;)

Mio är en svensk ridponny 146 i manken massor olika färger av skimmel, appelkastad, brunskimmel , svartskimmel ? XD Han är 8 år och älskar att busa! jag tävlar med honom i både hoppning o dressyr :) har haft honom i cirka 4 år ( i oktober) :)
Efter Lotus RP 131 (sök på google ;) o Majsan. Han kommer ur den berömda "sina" släkten och har väldigt fin stam ;) men jag bryr mig inte så mycket ;)

Sen har jag en travare o shettis :) shettisen tävlade jag mycket innan och vi kom upp till msv B :D<3

Sist men inte minst så lånar jag en arab vid namn Livina i sommar :D en äldre dam men som krutet aldrig tar slut i!! :O ;) hon har hoppat SM ,GP, NM ,EM mm :) hoppar fantastiskt och jag är kär i hennes språng :D<3 men men jag har väl inte mycket mer att berätta ;) jag tävlar ungerfär varannan vecka men Mio o Livina :)

 

Hej! Jag heter Beatrice Rödin och jag har fått äran att gästblogga på denna blogg! 

Jag driver en egen hästblogg, dock hinner jag inte vara så aktiv just nu men det ändrar sig fram mot sommarlovet! http://bapsirella.blogg.se heter den. 

Jag tänkte skriva lite om min foderhäst, och vad vi hunnit gått igenom sedan han kom, vilket inte var så länge sedan! 
Jag kan börja med att säga att då jag provred honom så gick det vilt till. 

Det blåste och jag hade aldrig i hela mitt liv ridit en travare förut, så det var en ny upplevelse för mig. 

Han var riktigt pigg och ville inte riktigt lyssna på mig, så jag kände att jag blev lite osäker. 

Under den ritten stack han med mig en gång i galopp, och han rusade tre gånger iväg i trav. ("Travar traven".)
Han lyssnade inte på mina skänklar, jag kunde inte hålla mig kvar i hans trav. Kortfattat: denna ritt var kaotisk. 

 

Men jag kände att det var någonting som jag fastnade för, jag vet fortfarande inte varför men jag hade en känsla av att allt skulle gå bra. 

Så jag sa att jag ville ta honom på foder. 

Mina kompisar sa att jag var för ivrig och inte kunde vänta och sådant, han var faktiskt bara den första hästen jag provred!

Men jag struntade blankt i vad de sade till mig. Jag bara log och fortsatte prata om hur snäll han var och så vidare. 

 

Då direkt efter att jag kommit hem så påbörjade jag hans "vindskydd". Det hade varit en gammal dyngkasa av något slag. 

Jag skyfflade upp jord, slängde allt möjligt, rensade, drog upp små gamla trädrotar osv. Och tänk på att jag bara är tretton år! ;)
Jag var så stolt. Allt detta gjorde jag på en dag. Jag jobbade på utan avbrott. Jag var överlycklig då jag var där ute! 
Sedan fixade jag och donade, med spån också vidare.
 (Ja, det måste göras i förväg man måste kunna komma in med traktor med spån, det är riktigt stort.)
Jag skulle inte ha tid för två hästar så vi bestämde oss för att köpa två miniatyr getter vid namn Lotta och Jocke.
Den mörka är Lotta, och den ljusa är Jocke. 

Jag tog hand om de precis som jag skulle ta hand om "min" häst. Jag borstade de, utfodrade de, gick på promenader osv. 

De blev bara tamare och tamare för varje dag som gick. 

 

Var dag tänkte jag på hästen som snart skulle stå på min tomt, som jag skulle vårda och ta hand om som min egen. Det hade varit min dröm riktigt länge! 
En fredag kväll kom jag hem efter att ha varit en lång dag på ridskolan och utfodrat. (stalltjänst)

Jag var riktigt trött och skulle gå och lägga mig, jag hade precis bytt om då kom pappa in och sa "Du bör nog ta på dig kläder".

Jag hade mina misstankar, och det bara bubblade i magen på mig. Men jag bytte inte om. 

Så då kom han in igen ungefär tio minuter senare och sa "Har du inte klätt på dig? Men gör det nu för prottan kommer om 20 minuter."
Då bröt jag ihop inombords. Av glädje om man kan säga det så! 
Jag darrade, jag trodde de lurades, att de bara skojades med mig. 

Men nej, efter ungefär 25 minuter så var klockan runt kvart i elva på kvällen och då rullade en hästtransport och bil in på våran gård. 

Jag skakade som bara den då! 
Vi alla drog på oss skorna och jag nästan kutade ut! 
Han stod där, och jag hade aldrig sett en finare häst, faktum är att jag nästan glömt bort hur han såg ut sedan jag hade provridit honom! (det var ungefär en månad emellan.)

Då han kom hade han noll muskler, han kunde i princip inget, och hade bara blivit hoppad ca 50 cm med ryttare. 

Nu, faktiskt bara en och en ½ månad efter så har han fått lite mera muskler, jag har hoppat 1 meter med honom i skogen och han har tyckt detta varit jätte kul! 
Vi har även börjat fila lite på galoppen, han har börjat förstå att det är bra att galoppera nu! Första gångerna blev han bara stressad.

 

Men dock så har vi, liksom alla andra även haft motgångar. 

Det har varit gånger jag nästan klängt mig runt hans hals från ryggen och gråtit för att jag ville att han skulle gå fint. Det gör så ont då han går dåligt så jag gråter. 

För jag har fått jätte många spydiga kommentarer att jag ej klarar av honom och att jag kommer förstöra honom. 

Det var en period, då det enda han gjorde var att stegra. Och att byta håll. 

Jag grät och grät och grät. Tillslut kändes det inte ens kul att komma hem, då man varit i skolan och veta att man måste rida honom. 

 

Men det var en dag, för kanske någon vecka sedan då jag fick upp hoppet. Han gick jätte fint på tygeln och lyssnade allt på vad jag ville. 

"Vi ska visa de" brukar jag säga till honom då det går som värst. Det kändes precis som om han "visade" mig just då, att han ville, han kan och han ville! 
Han har lite humörsvängningar då och då, och lite småstegringar kommer ibland då han inte vill göra som jag säger, men det börjar gå riktigt bra just nu och han är den hästen som jag skulle vilja äga hela mitt liv. 

Här har ni honom, världens snällaste häst. Som verkligen vill samarbeta! (Nästan alltid! ;)

Monsieur Ligus "Limé"
e.Paula Pride u.Camino

Varmblodig travare 

Fux

 

 

Tack så hemskt mycket att jag fick skriva lite här då och hoppas att ni uppskattar inlägget. Skulle gärna komma tillbaka någon gång och skriva om något helt annat! 

//Beatrice