Hej! Jag heter Beatrice Rödin och jag har fått äran att gästblogga på denna blogg! 

Jag driver en egen hästblogg, dock hinner jag inte vara så aktiv just nu men det ändrar sig fram mot sommarlovet! http://bapsirella.blogg.se heter den. 

Jag tänkte skriva lite om min foderhäst, och vad vi hunnit gått igenom sedan han kom, vilket inte var så länge sedan! 
Jag kan börja med att säga att då jag provred honom så gick det vilt till. 

Det blåste och jag hade aldrig i hela mitt liv ridit en travare förut, så det var en ny upplevelse för mig. 

Han var riktigt pigg och ville inte riktigt lyssna på mig, så jag kände att jag blev lite osäker. 

Under den ritten stack han med mig en gång i galopp, och han rusade tre gånger iväg i trav. ("Travar traven".)
Han lyssnade inte på mina skänklar, jag kunde inte hålla mig kvar i hans trav. Kortfattat: denna ritt var kaotisk. 

 

Men jag kände att det var någonting som jag fastnade för, jag vet fortfarande inte varför men jag hade en känsla av att allt skulle gå bra. 

Så jag sa att jag ville ta honom på foder. 

Mina kompisar sa att jag var för ivrig och inte kunde vänta och sådant, han var faktiskt bara den första hästen jag provred!

Men jag struntade blankt i vad de sade till mig. Jag bara log och fortsatte prata om hur snäll han var och så vidare. 

 

Då direkt efter att jag kommit hem så påbörjade jag hans "vindskydd". Det hade varit en gammal dyngkasa av något slag. 

Jag skyfflade upp jord, slängde allt möjligt, rensade, drog upp små gamla trädrotar osv. Och tänk på att jag bara är tretton år! ;)
Jag var så stolt. Allt detta gjorde jag på en dag. Jag jobbade på utan avbrott. Jag var överlycklig då jag var där ute! 
Sedan fixade jag och donade, med spån också vidare.
 (Ja, det måste göras i förväg man måste kunna komma in med traktor med spån, det är riktigt stort.)
Jag skulle inte ha tid för två hästar så vi bestämde oss för att köpa två miniatyr getter vid namn Lotta och Jocke.
Den mörka är Lotta, och den ljusa är Jocke. 

Jag tog hand om de precis som jag skulle ta hand om "min" häst. Jag borstade de, utfodrade de, gick på promenader osv. 

De blev bara tamare och tamare för varje dag som gick. 

 

Var dag tänkte jag på hästen som snart skulle stå på min tomt, som jag skulle vårda och ta hand om som min egen. Det hade varit min dröm riktigt länge! 
En fredag kväll kom jag hem efter att ha varit en lång dag på ridskolan och utfodrat. (stalltjänst)

Jag var riktigt trött och skulle gå och lägga mig, jag hade precis bytt om då kom pappa in och sa "Du bör nog ta på dig kläder".

Jag hade mina misstankar, och det bara bubblade i magen på mig. Men jag bytte inte om. 

Så då kom han in igen ungefär tio minuter senare och sa "Har du inte klätt på dig? Men gör det nu för prottan kommer om 20 minuter."
Då bröt jag ihop inombords. Av glädje om man kan säga det så! 
Jag darrade, jag trodde de lurades, att de bara skojades med mig. 

Men nej, efter ungefär 25 minuter så var klockan runt kvart i elva på kvällen och då rullade en hästtransport och bil in på våran gård. 

Jag skakade som bara den då! 
Vi alla drog på oss skorna och jag nästan kutade ut! 
Han stod där, och jag hade aldrig sett en finare häst, faktum är att jag nästan glömt bort hur han såg ut sedan jag hade provridit honom! (det var ungefär en månad emellan.)

Då han kom hade han noll muskler, han kunde i princip inget, och hade bara blivit hoppad ca 50 cm med ryttare. 

Nu, faktiskt bara en och en ½ månad efter så har han fått lite mera muskler, jag har hoppat 1 meter med honom i skogen och han har tyckt detta varit jätte kul! 
Vi har även börjat fila lite på galoppen, han har börjat förstå att det är bra att galoppera nu! Första gångerna blev han bara stressad.

 

Men dock så har vi, liksom alla andra även haft motgångar. 

Det har varit gånger jag nästan klängt mig runt hans hals från ryggen och gråtit för att jag ville att han skulle gå fint. Det gör så ont då han går dåligt så jag gråter. 

För jag har fått jätte många spydiga kommentarer att jag ej klarar av honom och att jag kommer förstöra honom. 

Det var en period, då det enda han gjorde var att stegra. Och att byta håll. 

Jag grät och grät och grät. Tillslut kändes det inte ens kul att komma hem, då man varit i skolan och veta att man måste rida honom. 

 

Men det var en dag, för kanske någon vecka sedan då jag fick upp hoppet. Han gick jätte fint på tygeln och lyssnade allt på vad jag ville. 

"Vi ska visa de" brukar jag säga till honom då det går som värst. Det kändes precis som om han "visade" mig just då, att han ville, han kan och han ville! 
Han har lite humörsvängningar då och då, och lite småstegringar kommer ibland då han inte vill göra som jag säger, men det börjar gå riktigt bra just nu och han är den hästen som jag skulle vilja äga hela mitt liv. 

Här har ni honom, världens snällaste häst. Som verkligen vill samarbeta! (Nästan alltid! ;)

Monsieur Ligus "Limé"
e.Paula Pride u.Camino

Varmblodig travare 

Fux

 

 

Tack så hemskt mycket att jag fick skriva lite här då och hoppas att ni uppskattar inlägget. Skulle gärna komma tillbaka någon gång och skriva om något helt annat! 

//Beatrice