Nånting jag tänkt på länge och verkligen märkte förra veckan var att jag själv är min absolut största kritiker! I allt! Som förra veckan när vi red så sa läraren båda gångerna (vi red ut en gång så den gången räknas inte men vi red ändå 3 gånger) vad jag gjorde fel och vad jag skulle tänka på, självklart va jag ju medveten om det, men jag hade så svårt att tro på när hon sa att förutom de så red jag jätte fint och bra! Det är inte det at tjag inte kan ta kritik, jag vill ha kritik, annars blir jag ju inte bättre. Men de va de att jag själv vet att jag inte red perfekt som gjorde att jag tyckte jag red jätte dåligt även om hon verkligen sa flera gånger att det verkligen var bra ridet och sa att jag måste tro henne när hon säger det.

Sen i fredags så får vi reda på resultaten från nationella i läsförståelse, svenska. Jag fick B, jag vart nöjd, tills läraren sa att jag hade 46 poäng av 54 och var 2 poäng från ett A.. Då vart jag jätte grinig och allt kändes skit! Jag missade även på en jätte lätt grej som jag egentligen kunde som hade gett mig dom där 2 poängen om jag hade svarat rätt. Jag var jätte förbannad

Jag är verkligen min absolut största kritiker och kommer alltid att vara! Så är det nog för dom flesta. Men varför ska vi vara så självkritiska?