Har precis läst igenom blogginlägg om skador, rädsla och motivation av två bloggare. Jag känner att jag känner igen mig i båda otroligt mycket. Jag måste säga att det är väldigt nyttigt att läsa dessa inlägg och se baksidan av det hela! Inte den perfekta lyckliga fasaden de flesta bygger upp.

 

Jag är otroligt tacksam över allt jag har och har haft möjlighet till att ha. Jag menar hur många 18 åringar bor ensam i en stor 4a, har två hästar som sammanlagt är värda runt 100 000kr och dessutom har köpt båda hästarna själv. För nej, jag är ingen "pappa betalar" flicka.. Allt jag äger och har har jag slitit för och betalat själv. Jag har köpt både hästar och hund själv. Jag har dessutom fått möjligheten att starta min egna kennel vid 18 års ålder. Jag har det väldigt bra kan man tycka och ja jag håller med. Vad är det då som gör att det inte går bra för mig då? Jo såhär är det. Jag har i alla år haft otroligt mycket otur. Ta Lillis som exempel. En häst jag räddade från att svälta ihjäl, min första häst. Nej egentligen helt fel häst att ha som första häst, men det vart otroligt bra. Det tog mig två år att få den hästen i riktigt fin form, så mycket beröm som jag fick över allt det hårda arbetet! Jag var i stallet och pysslade med henne alla mina lediga timmar. Men sen vart hon sjuk och fick avlivas.. Sen skaffade jag Tura. I samma veva som jag köpte henne, slutade min tränare komma, hon kom lite nu och då och många gånger var det över 6 mån mellan besöken. Så kom aldirg nån vart med henne, har även haft mycket motgångar med henne som jag väljer att inte nämna. Skaffade Delilah, men efter att ha haft henne ett tag insåg jag att jag ville satsa och att hon inte passade min satsning och sålde henne vidare till min moster. 

 

Sen kom min fina Lalle in i bilden.. Hon är bland det bästa som hänt mig och att jag fick chansen att köpa henne är helt otroligt! Men.. Det är hela tiden nånting som står i vägen för att jag ska kunna satsa och rida. Skador, saknad av sadel, mer skador, tidsbrist. Allt detta gör även att man tappar motivationen, så en del av hennes vila har varit för att jag inte orkat ta tag i henne för så fort motivationen kommer tillbaka och det börjar gå bra händer något.. Nu hoppas jag att hältan hon haft/har nu är den sista skadan nu och att vi kan få komma igång och kanske ta oss ut på tävlingsbanan nån gång i år. Eller åtminstone komma igång och kunna rida och komma framåt. Jag är så trött att stå still och stampa på startlinjen.. När jag äntligen kommer två steg över den kastas jag 10 steg bakåt.